I den vackra vårsolen får man lätt lust till ett skämt. Det kan konsthistorien ordna åt en
på bästa sätt. Så webbredaktören tar sig idag friheten att servera något som inte har ett
smack med mattor att göra. Oavsett om det är allusionen till den faktiska historien eller
fräckheten och folkligheten i skildringen som man uppskattar, kan man ju inte låta bli att
brista ut i ett ohejdbart fnitter åt den vrålgarvande skaran på bilden och deras drastiska
språk. Det handlar om Ilja Repins berömda och älskade målning Zaporogkosacker skriver
brev till den turkiske sultanen. Det är dåligt med exakt dokumentation från tiden men det
som föranledde scenen i målningen, var ett brev som enligt sägnen sänts från sultanen
Mehmet IV år 1675, och som krävde zaporogernas omedelbara och villkorslösa underkastelse.
Brevet fick inte avsedd verkan.
Repin arbetade med målningen i tretton år, från de första skisserna 1878 till 1891. Den finns
till vardags på Statliga Ryska Museet i Sankt Petersburg. Den väldiga målningen, som mäter
209 x 358 cm, är exempel på ett av de områden som bearbetades av konstnärsgruppen
Peredvizjniki (”Vandrarna”) där Repin var verksam – bilden av historien.
Konstnärerna gav sig i opposition mot den tidigare akademismen i måleriet ut i samhället,
för att med en närmast journalistisk blick skildra samtiden och framför allt folket.
Även historiemåleriet fick en nytolkning, där historien sågs med ”den vanliga människans”
ögon. Målningarna utmärks av en hög grad av realism och Repin arbetade ofta med vänner
och bekanta som modeller i historiska skildringar. Målningen av zaporogerna visades i
Nationalmuseums stora utställning Peredvizjniki 2011 och i katalogen berättas följande:
”---Repin hörde först talas om detta brev 1878 och fascinerades av detta oförskräckta,
levnadsglada och okuvade folk och gjorde de första skisserna till målningen, som han
var sysselsatt med i tretton år. Han studerade ingående kosackernas historia och liv och
deras självstyrande organisation Zaporozje Setj. Med stort mästerskap väckte han gestalterna
till liv, formade uttrycksfulla och djupt psykologiska bilder av kosackerna och deras ledare
hetmanen Ivan Serko, och lyfte fram deras frihetskärlek, frimodighet och gemenskap.
Persongalleriet byggde Repin på porträttstudier av verkliga personer. Ivan Serko har således
lånat sina drag av artillerigeneralen från rysk–turkiska kriget Michail Dragomirov, skrivaren
är den ukrainske historikern Dmitrij Javornitskij, som forskade om kosackernas historia.
Den mustaschprydde mannen vid bordet, som dunkar sin vän i ryggen, är målarkollegan
Jan Tsionglinskij, den frodige kosacken i röd kaftan och vit pälsmössa hette Aleksandr Rubets,
professor, ukrainsk musikforskare och folklorist.”
Dick Harrison skrev i Historiebloggen i Svenska Dagbladet 24 oktober 2011 om utställningen
och framför allt om Repins målning. ”Generationer av människor av de mest skilda ideologiska
schatteringar har älskat den, från tsar Alexander III (som köpte den för en rekordsumma) till
kommunisterna. På 1890-talet vann den guldmedaljer i både Tyskland och Ungern.”
Han skriver vidare: ”Tavlan föreställer en grupp skrattande zaporogkosacker under ledning av
sin ledare, ataman Ivan Serko, som skriver brev till sultan Mehmet IV av Osmanska riket år 1676.
Bakgrunden är sultanens krav på underkastelse, vilket kosackerna lär ha bemött med ett av de
hånfullaste breven i diplomatins världshistoria. Krigarna är, i tavlans nu, mitt uppe i formuleringen
av några av de mest dräpande raderna.”
Den som inte uppskattar ett ovårdat språk bör sluta läsa nu och nöja sig med målningen, som nog
kan tala för sig själv. Den som tål att läsa sådant som man vanligen undviker i tryck, kan fortsätta
efter bilden. Eftersom förstoringsgraden är liten här, finns också detaljbilder längre ner på sidan.
(bildens bredd är något beskuren)
Så vad var det egentligen kosackerna skrev? Först Mehmets brev, det som föranledde det
tillspetsade svaret:
”Sultan Mehmet IV till Zaporogkosackerna.
Jag, Sultanen; Muhammeds son, solens och månens broder, Guds barnbarn och ställföreträdare,
härskare över konungarikena Makedonien, Babylon, Jerusalem och Stora och Lilla Egypten,
kejsarnas kejsare, härskarnas härskare, en oefterliknelig riddare, aldrig besegrad, den ståndaktige
väktaren av Herrens grav, själve Guds beskyddare, muslimernas hopp och tröst, de kristnes förlägenhet
och store försvarare - beordrar er, Zaporogkosacker, att frivilligt och utan att göra motstånd underkasta
Eder Mig, och icke längre störa Mig med Edra angrepp.
Den turkiske sultanen Mehmet IV ”
Harrison fortsätter: ”Det är inte helt klarlagt hur zaporogernas brev löd, men vi vet att brevet i stor
utsträckning är en förolämpande travesti på sultanens många titlar. Dokumentet finns inte i original,
endast i avskrifter, och innehållet kan mycket väl ha förvanskats. Men här är texten, såsom vi känner
den idag, i en till svenska översatt version:
’Zaporogkosackerna till den turkiske sultanen.
Din turkiske Satan! Den förbannade Djävulens bror och kamrat, Lucifers sekreterare! Vad är Du
för en helvetesriddare, som inte ens kan döda en igelkott med Din nakna rumpa? Din armé slukar
vad Djävulen spyr ut. Du är inte värd att ha kristna folk under Dig. Vi fruktar inte Din här, och till lands
och till sjöss skall vi slåss mot Dig. Knulla Din mor! Du, Din babyloniske kökspojke, makedoniske tunnbindare, bryggare från Jerusalem, getapojke från Alexandria, Stora och Lilla Egyptens svinaherde,
armeniska galt, tatariske bagge, skurk från Podolien, Kamenats bödel, världens och underjordens
tokstolle, därtill en dåre inför Gud, Djävulens ättling, sendraget i vår kuk, svintryne, hästrumpa,
rödhåriga hund, odöpta skalle, knulla Din mor!
Så svarar kosackerna Dig, Din usling. Du kommer inte ens att få vakta kristna svin. Nu måste vi sluta.
Vi vet inte vilket datum det är eftersom vi inte har någon kalender. Månen är på himlen, året i boken,
och det är samma dag hos oss som hos er. Därför: kyss vår röv!
Konsjevoj ataman Ivan Serko med hela sin zaporogiska här.’”
